Då man läser kyrkans utlåtanden ställer man sig frågan, om syftet med utlåtandena är att köra bort alla icke-normheterosexuella ur kyrkan. I samma takt som kyrkan har avgett sina heterosexistiska utlåtanden har jag ställts inför frågan, varför i all världen jag fortfarande hör till kyrkan. Det är inte en fråga byggd på religionsfientlighet, utan en frågan ställd av dem som har utsatts för religiöst våld. Hur kan jag vara medlem i kyrkan, då jag vet, ser och ibland får känna i mitt eget skinn, hur grymt det religiösa våld som utövas i kyrkan är? Det är ju inte bara fråga om enskilda fanatikers verksamhet, utan också om utlåtanden av kyrkans ledning. Har jag överhuvud någon moral, då jag stöder en sådan institution med att vara medlem?
Stöder kristendomen jämlikhet och respekt mellan människor, eller hör t.ex. sexism och heterosexism till kärnan i kristendomen? Kan man vara kristen utan att samtidigt ta del i undertryckande av andra? Hur skall man t.ex. förstå det ibland framförda påståendet att jämlikheten mellan män och kvinnor innebär något annat i kyrkan än i samhället i övrigt? I samhället betyder jämlikhet ju jämlikhet, och i kyrkan då uppenbarligen – ojämlikhet?
Då man i den kärleksfulla Gudens namn kränker andras människovärde och sprider fördomar, har något gått allvarligt fel i tänkandet.
Det torde delvis vara omoraliskt att höra till kyrkan. Men moraliskt handlande innebär inte att två sina händer, utan att verka i den mänskliga världen där det ofta är oundvikligt att smutsa sina händer. Det är kyrkans uppgift att berätta om den älskande och nåderika Guden som vill människan och den övriga skapelsen väl. Det är inte rätt att lämna kyrkan i händerna på dem som glömmer det dubbla kärleksbudet.