Tuulikki Vuorela, pastor, Suomusjärvi
Jag har suttit och själv trivts i kyrkan sedan jag var två år, men jag känner starkt lukten av maktutövning, där den officiella nivån och kommittéerna i vår Ev.Luth. kyrka monopoliserar uttryckena för andlighet. Hur kyrkan ovanifrån och som expert – som lärare visar vilket som är det ända rätta sättet och instrumentet att uttrycka andligheten, leva ett andligt liv. Det har att göra med musiken, konsten och känslouttrycken i kyrkan överhuvud, formerna för bön, allt. Varför påminner våra mässor så ofta i sin högtidlighet och stelhet om statliga tillställningar som är okristligt långtråkiga ur en församlingsbos synvinkel? De församlingsanställda har ju ändå allting åtminstone något att göra…
De aktiva församlingsborna klarar sig alltid, men som präst har jag tusentals gånger varit i den situationen, att man måste börja t.o.m. förrättningssamtalen med dem som står litet längre från kyrkan med en avslappningsövning: Ta det lugnt och andas djupt. Det här är en viktig fest för er familj och ni besluter nu hur den skall firas. Det handlar alltså inte om att följa ett högtidligt formulär som förstörs av minsta felsteg, utan om att uppleva en viktig stund och ett viktigt skede i ert liv. Dop, konfirmation, vigsel, jordfästning. Det handlar inte om att göra någonting rätt enligt alla konstens regler utan om att leva livet.
För konfirmanderna har jag ofta berättat mina samlade missöden som präst och berättat att alla som har varit i kyrkan bara har känt det bättre efter dem. Man kommer inte till kyrkan för att prestera något och man bör inte lämna kyrkan fylld av skam för att prestationen misslyckades. Om sådana känslor uppstår hos de närvarande har själva institutionen misslyckats svårt.