Så vitt jag förstår har jag blivit inbjuden till denna diskussion som ett slags företrädare för kvoten ung vuxen. Jag är inte säker på vad man menar med det. Litet vad som helst, beroende på situationen, känns det. Unga vuxna är beroende på situationen vem som helst från nyligen skriftskolgångna till 40-åringar. I alla fall tycks de unga vuxna förenas av att de lyser med sin frånvaro i kyrkan och att man hoppas att just de i stora skaror skall fylla kyrkbänkarna. Andra bryr man sig inte mycket om. Eller när har ni senast hört ett oroat inlägg om att de medelålders livsnjutande medborgarna på väg mot pension trivs mycket bättre på Teneriffa eller på sommarstugan än i kyrkbänken?
Jag blev ombedd att fundera på, om kyrkans utmaning handlar om ideologi eller verksamhet. Det är sant att kyrkan står i förändring. Diskussionen går hög om kyrkans minskade resurser, om välsignelse av homosexuella par och om kyrkans samhälleliga roll. Procenten människor som utträder ur kyrkan har ökat år för år. Dessutom har kyrkan råkat in i en konkurrenssituation. Allt fler finländare ser inget problem i att de går i kyrkan till jul och deltar i Hengen ja tiedon messut (mässan Ande och vetande) på våren, vårdar sig med aromterapi, läser New Age-tänkares guider för andlig tillväxt och tror på själavandring. Andligheten har globaliserats och människorna säker svar på sina svåra och komplicerade frågor om livet och existensen allt längre borta och i allt mångsidigare källor. Kyrkan står verkligen i förändring.
Den förändrade världen tvingar också kyrkan att förändras. Är den förändring kyrkan står i alltså en kris? Kris är för mig på något sätt ett negativt begrepp. Det får mig att associera till ord som problem, olycka, återvändsgränd och katastrof. Jag skulle vilja tänka att förändringen inte innebär en kris för kyrkan. Det vore deprimerande att föreställa sig kyrkan som en aktör, för vilken önskeläget vore en förstenad, statisk situation. Förändringen kan vara av godo, om man beaktar och svarar på den kreativt och fördomsfritt.
Kyrkans utmaningar handlar enligt min uppfattning både om ideologi och om verksamhet. Efter som jag tydligen per definition är en ung vuxen skisserar jag upp några centrala utmaningar för kyrkan utgående från min egen sociala kontext.
Jag och min närmaste vänskapskrets är stadsbor i 30-årsåldern. Vårt liv präglas av splittring, hektiskhet och brådska. Vi är med i många sammanhang, vi är aktiva, vi är intresserade av mycket. Vi hör till dessa berömda snuttjobbarkvinnor, för vilka ett snuttarbete och därmed en tryggad framtid på ett och ett halvt år är en lång tid. De flesta av mina vänner förhåller sig positivt till kyrkan, men har redan för länge sedan tagit distans till den eller överhuvud aldrig haft någon nära relation till kyrkan, fast de hör till den. De som hör till kyrkan betraktar den i alla fall som viktig eller åtminstone som motiverad därför att kyrkan gör mycket gott och stöder dem som är utsatta. Mina vänner är inte särskilt intresserade av teologiska frågor och de .tror inte som kyrkan lär.. De har inte ens någon särskilt djup uppfattning om vad kyrkan lär. Det här betyder emellertid inte att de inte på något sätt skulle vara religiösa. I huvudsak tror största delen så vitt jag förstår åtminstone på något slags Gud och det är kanske också en delorsak till att de hör till kyrkan. Orsaken till kyrkans kris eller nya utmaning är alltså inte, att människorna har slutat tro eller blivit främmande för andlighet i sig.
Handlar förändringen då om att människorna har slutat tro på själva kyrkan? Den tid av enhetskultur är förbi, då kyrkan bestämde moralen och sedvänjorna och stod i en hierarkisk maktställning till sina medlemmar. Däremot har kyrkan blivit en opinionspåverkare och det verkar i själva verket som om många människor därmed har börjat tro på kyrkan som institution mera än tidigare.
Många sekulariserade unga vuxna i min vänkrets, som har vuxit upp i ett jämlikt och pluralistiskt samhälle, följer noga med de diskussioner som förs kring kyrkan och reagerar starkt på dem. Frågor som kvinnliga präster och att välsigna homosexuella par väcker starka känslor hos dem. De förundrar sig över att man i kyrkan fortfarande, efter att jämställdhetslagen varit i kraft i två årtionden, kan acceptera att kvinnor diskrimineras i det tysta. De kan inte förstå att nådens och kärlekens budskap står i centrum för den kristna tron och man ändå vill reservera det bara för heterosexuella par. De önskar att kyrkan skulle tala för samhällelig rättvisa och även i sin egen verksamhet ta ställning för de diskriminerade och påtrampade. De unga kristna som hör till min bekantskapskrets är allt oftare beredda att utträda ur kyrkan, därför att den officiella kyrkan enligt deras uppfattning handlar oetiskt eller konservativt eller tvekar att ta ställning i rättvisefrågor som kvinnliga präster. Å andra sidan reagerar de också mycket positivt, då man inom kyrkan tar ställning för sådant som är viktigt för dem. Många av dem har fjärmats från kyrkan delvis därför att de upplever att den sysslar med egna inre, ideologiska frågor utan att se hurudan människornas verklighet är här och nu och vilka ideologiska frågor som rör sig i samhället i övrigt. Som det nu är får kyrkan förbereda sig på en fortgående flykttrend av sådana som blir främmande för kyrkan och lämnar den. Om kyrkan vill hålla kvar de unga vuxna måste den också våga förnyas och förändras. Detta är en av de största utmaningar kyrkan står inför.
Kyrkans utmaningar handlar som sagt också om verksamheten. Också i kyrkans verksamhet borde man mer än nu satsa på variation och mångsidighet. Visst kommer människor fortfarande till kyrkan för dop, vigslar och jordfästningar, men för övrigt lockar de traditionella verksamhetsformerna som kretsar, klubbar eller mässan på söndagsmorgonen åtminstone inte unga vuxna. Jag och mina vänner vill inte på veckans kanske enda lediga dag klockan tio vränga oss in och sätta oss i en bänk med hårt ryggstöd. Delvis är det fråga om en kulturell förändring. Människorna är individuella och planerar sin tidtabell och sitt varande var och en på sitt sätt. Människorna har bråttom. Tiden är dyrbar. Ett regelbundet, varje vecka återkommande tilläggsprogram i den egna tidtabellen känns inte frestande. Problemet handlar delvis om tidtabeller och hur man använder sin tid, men det handlar också om innehållet. De traditionella verksamhetsformerna år inte intressanta och innehållet lockar inte. Varför skulle man då delta?
Kunde kyrkan inte, i stället för att försöka locka människor till kyrkan eller till traditionella evenemang i församlingshemmet, komma dit där människorna rör sig? Till arbetsplatserna, kaféerna, barerna. Det var roligt att för en tid sedan i tidningen Kirkko ja kaupunki läsa en annons om en vardagsmässa som ordnades i Mejlans församling en tisdagskväll i en park. Också kampanjen Nåd med dess Internetsidor, som vann grafikbranschens pris Vuoden huiput (Årets toppar), gjorde intryck på mina vänner. Också artikeln för några år sedan om en präst i Kottby som vissa kväller regelbundet dejourerade i den lokala baren, samtalade med människor och lyssnade på deras bekymmer stannade kvar i minnet. Vad jag kommer ihåg kunde han där i barnen också hålla små bibelsamtal. Till och med kapellen i köpcentra är enligt min uppfattning, fast de i och för sig uppmuntrar en icke önskvärd konsumtionskultur, ett gott exempel på nya fördomsfria verksamhetsformer, som nu behövs för att möta människorna.
Till min bekantskapskrets hör vanliga unga människor, som numera har en mycket tunn kontaktyta till kyrkan och inte är intresserade av teologiskt munhuggeri. De lyssnar förvånat med huvudet på sned på diskussionen om, huruvida en sexualguide utarbetad av kyrkan själv borde förbjudas, eftersom där inte talas entydigt negativt om möjligheten till sex före äktenskapet. Det är dem totalt likgiltigt var församlingsgränserna är dragna på kartan. De är mer intresserade av, om kyrkan svarar på frågor som är viktiga för dem eller om kyrkan möter dagens människor och deras liv. De hoppas att kyrkan skulle vara ett samfund med låga trösklar, där alla spröda och söndriga människor som längtar efter kärlek är välkomna. Om de unga vuxna betraktas som viktiga i denna .kris som berör ideologi och verksamhet., är detta frågor som man borde fästa uppmärksamhet vid.
Bild: Henri Järvinen